Det är fullt möjligt.

 

Golden ratio

 

Jag vill se större möjligheter, alla möjligheter. När allting är oklart, är allting också möjligt.

 

Alltid behöver jag inte veta, eller vara säker om vad resultatet blir. Eller om nästa steg. Jag behöver aldrig veta, eller vara säker, egentligen.

Jag kommer aldrig att veta. Det går som det går.

 

Men jag vill inte låta det skrämma mig. Det ska vara den största lättnaden. Att jag kan göra exakt så som jag vill. Det bästa med att ha en kropp in denna värld? Du kan göra exakt vad du vill med den.

 

Varför skrämmer det mig? Och varför skäms jag när jag gör det som andra inte gör?

 

Mitt gamla liv handlade om att säga ja. Och om att säga nej. Av ren rädsla. Så att jag inte skulle bli kritiserad.

Och om att vara ytterst tveksam om varenda steg och varenda ord.

 

Mitt nya liv. Det handlar absolut. Hundra procent. Om att bli kritiserad. Eller åtminståne om att tillåta den möjligheten.

 

För då. Är jag öppen för alla möjligheter.

 

Kritik. Kärlek. Allt. För det är fullt möjligt.

 

Det är bara så som det är.

 

När jag var och hälsa på Julia förra veckan i Toulouse

 

Jag har försökt få dagarna och månaderna och alla kommande år att gå perfekt.


Perfektionism.

 

Det paralyserar mig. Jag har legat i min säng, dels för att jag varit trött men också dels för att jag inte har vetat vad jag ska göra.

 

Och nu tror jag att jag har förstått något fundamentalt.

 

Ingen kommer någonsin att veta vad som är perfekt för en själv just här och just nu.
Det finns ingenting som är perfekt för en själv just här och just nu.
Ingenting är perfekt just här och just nu.

 

Därför är vissa (jag, ibland) olyckliga och vissa lyckliga. Dom lyckliga vet att man inte kan välja rätt eller fel. Göra rätt eller fel. Vara rätt eller fel.

 

Jag har tänkt att min intuition ska leda mig fram någonstans, någonstans som äntligen känns rätt. Men intuitionen hjälper inte ett skit om man tror att den ska föra en till en plats som är perfekt.

 

Det handlar inte om att välja rätt, göra rätt, leva rätt, dö rätt. Det handlar om att ta varje situation som den är, varje stund som den är.

 

Det räcker med att du försöker, du behöver inte göra rätt.
Det viktigaste är att försöka, nu. Det finns också tider då man inte försöker, eller då det enda man försöker är att inte försöka.

 

Om du gör ens en sak som du tycker om att göra i ditt liv. Då är du påväg mot rätt håll.

 

Jag har det här livet just nu. Så är det. Och jag är precis där jag skall vara. Så är det.
Och jag kan sluta tänka att jag borde vara coolare, vara bättre på olika saker, göra mera, och så vidare.

 

Saker kan ordna sig. Och de ordnar sig. Om jag försöker.

 

Och det finns stunder då man inte känner sig bra. Och det finns stunder då man känner sig så dålig att man flyr. Och då handlar den stunden om att fly. Och det är inte fel. Det är bara så som det är.

 

Jag såg en dokumentär där en konstnär sa, att 15 år av hans liv, om jag minns rätt, gick åt att använda droger. Och det var inte fel. Det var bara så det var då.

 

Det är så jag vill se på livet.

 

bekymmerslös

 

 

 

Gamla bilder, från 2016.

 

Träffade Elsa häromdagen, helt av slumpen. Det var en dag då jag äntligen kände det igen. Det som jag senast kände typ förra våren. Att allt som jag har gjort och kommer att göra i livet är okej. Att världen är otrolig. Jag fällde tårar i bussen när jag tittade på solnedgången. En sådan dag.

Jag gick vid havet och tänkte att jag gärna skulle ha lite mänsklig interaktion i mitt liv. En liten stund senare råkade jag på Elsa, som gick vid havet hon också. 

Vi talade om hur livet har ändrats på en så kort tid. Hur man gick från att inte ifrågasätta egentligen någonting till att ifrågasätta allt. Från att vara ganska bekymmerslös till att känna det mörkaste mörkret och ljusaste ljuset och alla färger mellan det svarta och vita.

Här är jag nu. Det känns konstigt att se på gamla bilder. Att se glada jag, en typ som inte brydde sig så mycket om allt. På ett sätt saknar jag det, men jag går mot glättigare tider, med lite mer livserfarenhet.

Jag är tacksam för allt, och resan fortsätter. Hoppeligen med många bilder för jag saknar dem.

 

låt det blöda

 

Låt det blöda
Så länge som det behövs

 

Bli inte hård
Lova mig
Det finns tillräckligt med hårdhet här

 

Låt det blöda
Följ med hur varje droppe faller tålmodigt

 

Du är inte ensam
Om du vore
Så skulle marken inte suga upp ditt blod
Dina tårar

 

ingen jagar mig

 

Tomma dagar jagar
Jagar mig tills jag stannar
“Varför jagar ni mig?”

 

Tomhet tillåter inget annat
Än saker som fyller den

 

Jag har inget annat gjort
Än försökt bli full

 

Tomma dagar påminner mig
Du kan antingen

 

Skrynkla ihop dig
Krama din lilla kropp
Blöda långsamt
Och bli kvar

 

Eller hoppa
Eftersom
Även om
Det känns tomt
Även då
Dagen är tom

 

Så är det bättre att hoppa
Än att bli jagad