min dröm om en uggla

 

Jag tittar djupt in i ugglans ögon
Säg något till mig, berätta något, avslöja något!
Den börjar skrämma mig
Blicken blir allt mer hotande

 

“Hatar du mig?” frågar jag
Den tittar ödmjukt på mig
“Nej, förstås inte”

 

Jag fortsätter titta djupt
Och den fortsätter hota

 

börja pånytt

 

Panik. Varje dag är en deadline. Jag glömmer mina drömmar och så påminner jag mig själv igen. Känner mig lugn en stund. Tills jag vaknar och minns att jag har brottom.

Mina tankar håller mig fast. Så tätt ihoppackat. Flyr in i mina drömmar. Dom skriker och vill slippa ut. Men jag vaknar och hör

Du måste göra det här, sen det här, varför gör du så här? Ska jag hit eller ska jag dit? Vart ska jag?

---

Börjar på nytt.

Andas in. Andas ut. Tack för att….. Tack för att… Tack för allt.

Öppnar ögonen. Fan. Jag är här. Jag som är en jag.

Ingen annan är en så vackert operfekt jag som jag är. Ingen är jag och jag är ingen annan än jag och jag behöver inte göra ett skit för att vara tillräckligt bra.

---

Det är dags att uttrycka. Trycka ut allt. Som jag tryckt in in in in.

Det har varit en lång resa hit. Och jag behöver gå ut ut ut ut.

Livet handlar inte om att vara upptagen. Det handlar om att

Vara älskad. Känna hud mot hud. Skratta. Vara lite förvirrad ibland. Men framför allt. Att leva.

 

en borttappad man

 

Han är en alkoholist. Men egentligen så är han inte det. Han är bara en sorgsen man, en borttappad man, den känsligaste mannen jag någonsin har träffat.

 

Men han ljuger och han faller på marken utan förvarning. Vitrinskåpet splittras i tusen bitar och han bara ligger där. Han kämpar inte längre, han har slutat kämpa för länge sedan.

 

Jag kan inte hjälpa honom. Det är fan det värsta, att älska någon som man inte kan hjälpa. Att bara fortsätta förlåta fastän man själv aldrig får höra ett förlåt.

 

Fy fan så mycket smärta han hämtar med sig. Fy fan så många tårar man måste fälla på grund av honom. Men han kan inte göra något åt saken. Hur kan han tänka på något annat än det enda som får honom bort härifrån, alkohol?


 

i något tomt

 

Damm svävar i luften. Jag vet att man ska vara optimist. Det svävar bara runt, före det lägger sig. Det är normalt det jag känner. Hur ska jag kunna intala mig själv det?

Det började sväva, utan att jag kunde göra något åt saken. Och jag vill att det ska vara så här. Det här är en bra sak. Förr eller senare går alla igenom det.

Det började sväva, när allt jag visste sopades bort. Jag är i mellanrummet mellan gammalt och nytt. Att ha tålamod, jag förstår äntligen vad det betyder, typ.

Samtidigt både dammigt och tomt. Jag antar att dammen börjar lägga sig i det tomma så småningom. Jag ska bara låta det hända, utan att lägga för stora krav på mig själv.

Kan den här perioden i mitt liv ändå kännas bra? Riktigt, riktigt bra?

 

livet är ett projekt

 

Livet är aldrig perfekt. Det finns alltid saker.

Stress och uppdrag och

Det händer alltid ibland. Att jag bara stannar upp och tänker att det är hopplöst. Att livet aldrig kommer att stanna upp, att jag aldrig kommer att ha tid för att andas. Livet känns som ett enda stort projekt som man bara ska klara av.

Ångest och tvekan och

Hur slipper jag bort? Jag saknar tiderna då jag inte tänkte.