min mamma älskar mig

 

hej
du är tillräckligt bra
hur känns det när man förstår det?

 

man vågar säga till sin mamma hur man känner sig
för hon älskar ju dig
va? älskar hon mig?
ja

 

hon kände inte smärtan när du föddes
för att du skulle komma hit och lida
hon kände smärtan
så att du skulle kunna leva

 

du är så vacker
och livet är så vackert
hur känns det när man förstår det?

 

man kliver ut ur allt kaos
all skrapande
dissonans
 

ah


jag kan nästan se
varför jag lever

 

hur öm vågar du vara

 

öm
var så öm
att du kan sluta visa
att du kan, att du orkar
så öm
att du redan vet att du kan
men du gör det i din egen takt
ömt

 

så öm
att varje så kallat misstag
inte längre existerar
för det finns inga krav längre
du kunde leva så här om du ville
men du tar ömma steg
för att du älskar dig själv

 

så du går hand i hand med din själ
varje dag
så ömt
att du inte kan gå fel mer

 

dags att vara en fool

 

 

alright. hela förra året så har jag

släppt uuut

skrattat och gråtit

gjort för mycket och gjort inget alls

undrat och funderat

känt mig bäst och känt mig sämst

gått i en cirkel tvåtusen gånger

och hittat mig själv i en mörk gråtta om och om igen

skjutit mig själv upp som en raket

fallit ner plask aj

 

om jag ska förklara dom senaste 3 åren med ett ord

så är det

wtf

 

och nu vet jag

vad det för fan är

det är att jag

ska vara jag

och varje gång som jag känner för att inte vara det

så säger jag "hej Inkku,

vill du påriktigt vara en skruttig skit, eller vill du känna dofta höra smaka se allt som du någonsin har drömt om?"

 

det är en ny era

i'm a fool again

 

de säger släpp loss, sluta vara så kritisk

 

 

Det är lite svårt att släppa loss

 

Jag skulle vilja
Jag skulle så vilja
Leva så som jag i mitt huvud lever

 

Men när det kommer till att leva
Så gör jag antingen fel
Eller så gör jag inte alls

 

Vad är poängen med att ens försöka
När allt ändå blir skit?
När jag ändå är värdelös?

 

Det är svårt att göra saker
Bara för rent behag
Det måste alltid finnas ett krav
 

Frustrerande
Att villa gå
Men höra "nej" varje gång
 

Jag vill bara släppa loss
Orkar varken vara aktiv
Eller lat
 

Jag förstår inte hur det kan vara så svårt

mittenlandet

 

Intet
Men det är inte tomt
Jag är så full
Kan inte gå rakt

 

Hundra stycken blåa ljus
Förför mig
Jag ser dubbelt
Kan inte ens gå

 

bild av Adriana Boto <3

Drunknar i en källa
Med alla blåa ljus
Strömmen vet vägen
Till mitten
 

Flyter i tre dagar. Min kropp har blivit ett med källan, ett gyllene ljus värmer varenda droppe. Jag har förstått vad det betyder att vara hel. Hundra stycken blåa vattendroppar kan aldrig bli en källa. Jag har nästan kommit till mitten.

 

Den fjärde dagen. Min vision är skarp igen. Jag tar mina första steg och ser min skatt. Den är överallt. Men den tillhör inte mig längre. Den tillhör himlen och alla hav. Den tillhör alla små barn och min far. Må mitt liv utspelas i mittenlandet. Här kan jag äntligen beundra alla blåa små ljus.